Viddla har blivit med egen filmrecensent
Vi har den stora glädjen att presentera Orvar Säfström som viddlas filmexpert
Orvar har tidigare varit programledare för Filmkrönikan på SVT och har lång erfarenhet som filmkritiker. Med start idag och vid jämna mellanrum framöver kommer Orvar att gästa Viddla och dela med sig av sina filmtips.
Håll till godo….
Hej bästa Viddlare!
Från och med nu kommer jag att dyka upp här och tipsa om filmer jag verkligen tycker att du borde ta dig tid att se. Det kan vara allt från fantastiska klassiker det är dags att se om till smalare filmer som gått under radarn. Viddla är ett fantastiskt initiativ och den här första gruppen tips är egentligen titlar som gjorde mig extra glad att hitta när jag satt och tittade igenom utbudet.
Orvar Säfström
Jag brukar hävda att 1982 är året då unga svenskar mötte världen. Vi gick från tjeckoslovakiska dockfilmer och progg till Kim Wilde, Drakar och Demoner och datorspel. Starkt färgad av det nya fenomenet musikvideor och parallellt med den glassiga ungdomstidningen OKEJs framfart, blev G – Som i gemenskap en polariserande tidsmarkör. Kritikerna hatade den, vi unga älskade den.
”Verkligheten överträffar dikten” vore en lämplig slogan för Werner Herzogs lysande dokumentär om sin stormiga relation till Klaus Kinski. Herzog lyckas med stor fingertoppskänsla och sin subtila humor lyfta fram både det totala vansinnet och den makalösa närvaron hos en av 1900-talets största skådespelare. En studie i besatthet, och att finna varandra i den totala kompromisslösheten.
Med en nyinspelning precis runt hörnet finns det absolut ingen anledning att inte se, eller se om Dario Argentos skräckklassiker från 1977. Suggestiv, färgsprakande och ja, i bitar rejält osammanhängande, är det här den italienska skräckfilmens främsta mästerverk. Musiken av progrockgruppen Goblin bygger upp den hetsiga stämningen och våldet (för ja, den är mycket våldsam) blir till en manisk dödsdans till filmkonstens lov.
Etore Scole tilldelades regipriset vid Cannes filmfestival 1976 för Fula, skitiga och elaka. Detta till trots hade filmen inte svensk premiär förrän 1989. Nu har nästan 30 år till passerat, och denna film om en remarkabelt trasig familj i en av Roms kåkstäder är mer aktuell än någonsin. En film om det stora, och oerhört lilla, i människan. Totalt hämningslös, icke-korrekt och fantastiskt rolig.
George Clooney spelar en fixare, en man som löser problem åt ett multimiljardföretag. Det kan vara en styrelsemedlem som kört rattfull eller en anställd som skvallrat till media. En dag ställs han inför det faktum att hans vän och mentor fått ett sammanbrott som hotar hela företaget. Ett gripande drama om lojalitet och uppvaknande, om gränsdragningen mellan plikt och ansvar. Slutscenen är en av mina favoriter under alla mina år som filmkritiker.
England och Sex Pistols må ha tagit punken till massorna, men det var amerikanerna som avlade fram den med artister som MC5 och The Stooges, bägge från trakterna kring industristaden Detroit. Med rockhistoriens kanske mest extroverte frontman, Iggy Pop, uppgick The Stooges konserter i en sorts masshysteri som speglade Vietnamkriget, Nixon och den sammanfallande amerikanska drömmen.
Publicerad: 2018-11-13 Senast uppdaterad: 2018-11-13
