Månadens filmrecensioner
Orvar recenserar in våren till Viddla
Hej alla Viddlare!
Vintern verkar redan släppa sitt tag om oss, men många är nog rätt glada över det. Själv snöade jag in på Oslo flygplats och blev fast i två dagar. Många långa timmar ägnades åt att titta på film, så mig gick det verkligen ingen nöd på. Nedan följer några av mina favoriter för denna månad.
/Orvar Säfström
Får man skämta om vad som helst? Uppenbarligen inte i Ryssland där denna politiska satir, om den interna maktkampen efter Stalins död, förbjöds. Fans av regissören Armando Giovanni Iannucci tidigare produktioner, däribland tv-serien The Thick of It och långfilmen In the Loop kan se fram emot en fars som tar ned några av historiens mest fruktade män på jorden. I den tunga rollistan märks bland andra Steve Buscemi som Nikita Chrusjtjov och Michael Palin som Vjatjeslav Molotov.
Stilsäkert, ödesmättat och hyllat drama av danske regissören Nicolas Winding Refn. Ryan Gossling spelar en stuntförare med en fot i den kriminella världen i denna filmfestivalfavorit. Den uppmärksammade musiken består till stor del av sk retrowave, en suggestiv instrumentalgenre som även förkommer i den svensk kultfilmen Kung Fury och tv-serien Stranger Things.
Självklart har man fel ibland, och då är det lika bra att erkänna det. När jag recenserade Robert Redfords golffilm The Legend of Bagger Vance i Filmkrönikan 2001 kritiserade jag (bland mycket annat) valet av Charlize Theron, en i mina ögon talanglös och trist dussinskådespelerska. Tji fick jag när hon två år senare gjorde en makalös insats i Monster och direkt klättrade upp till den högsta platån i Hollywood. I Atomic Blonde spelar hon en kvinnlig agent i en katt och råtta-lek som utspelar sig precis efter Berlinmurens fall. Fantasisk action och spännande handling.
Peter Greenway var en storfavorit hos cineaster på 80-talet, med filmer som Tecknarens kontrakt och Arkitektens mage. Ska jag själv välja en av hans filmer att lyfta fram blir det den märkliga, och alldeles underbara, Dränkta i nummerordning. En drömsk och dråplig historia om kvinnor (och deras karlar) berättat genom dels iscensatta lekar, dels det mer övergripande spelet om kärlek, svek, liv och död.
Electric Boogalloo
Jag hör till VHS-generationen (eller tekniskt sett videogeneration, då det till en början fanns flera olika format). Jag kunde som barn stå i timmar och tittat på hyrvideoomslag och drömma om att få se alla de där stentuffa filmerna. Många av de allra tuffasteoch galnaste kom från filmbolaget Cannon, med de israeliska kusinerna Menahem Golam och Yoram Globus vid rodret. Electric Boogalloo är ett otroligt charmigt porträtt av denna katt bland Hollywoods hermeliner. Det är också en tillbakablick på det mest extravaganta och färgsprakande årtiondet av alla: 1980-talet.
Mods-trilogin
Det glädjer mig att denna käftsmäll nu går att upptäcka (eller återupptäcka) på Viddla, en verklig kulturgärning. Stefan Jarl och Jan Lindqvist följer i Dom kallar oss mods en grupp ungdomar med en fot utanför samhället. Missbruket är än så länge ett nöje, ibland en flykt, men i Jarls uppföljare Ett anständigt liv rasar alla illusioner om frihet och lycka. Det är en nattsvart och hjärtskärande skildring av en förlorad generation, och vuxenvärldens totala svek. Den tredje och avslutande filmen Det sociala arvet saknar visserligen mycket av udden i de två första, men som sammanhållen trilogi är detta ändå ett av de mest oumbärliga verken i svensk filmhistoria.
Publicerad: 2019-02-18 Senast uppdaterad: 2019-02-18
